Linjen! Till vem, inte bara vart

Du får produkten klassad. Du stämmer av mottagarlandet mot sanktionskartan. Grönt. Två kontroller gjorda, och det känns som att bedömningen är klar.

Den är inte det. Det finns ett tredje led, och det är just det ledet som når ända in i ditt personliga ansvar.

Klassificeringen säger vad du säljer. Destinationskontrollen säger vart det får gå. Men ingen av dem säger till vem den faktiskt hamnar hos, eller till vad den ska användas. Det är slutanvändaren och slutanvändningen och det är där diversionsrisken bor.

Poängen är obekväm! En godkänd köpare på en godkänd adress kan återexportera, sälja vidare, eller använda produkten till något helt annat än det som stod i ordern. De två kontroller du redan gjort tittar båda på affären som den är deklarerad. Den tredje frågar något annat om deklarationen faktiskt håller.

Och det är här den nöjda kunden ibland är den farligaste. Den som inte förhandlar om priset. Den som beställer reservdelar långt utöver rimligt behov. Den som är svävande om vad produkten ska användas till, eller vars verksamhet inte riktigt rimmar med det som köps. Den som vill ha ovanliga leveransvägar, eller en mellanhand du inte kan placera. Var för sig är inget av det bevis. Tillsammans är det ett mönster och mönstret är din signal att stanna upp innan du skeppar.

Det juridiskt tunga ligger i formuleringen "visste eller borde ha vetat". Du kan ha klassat rätt och haft ren destination, och ändå bära ansvaret, om flaggorna fanns där och du valde att inte se dem. Korrekt stämpel skyddar dig inte mot en bedömning du aldrig gjorde.

Så bedömningen är inte färdig när produkten är klassad och landet är okej. Den är färdig först när du kan svara på vem som ska använda den och till vad och känner dig trygg med svaret. Precis som med den gröna flaggan i affärssystemet landar det till sist hos personen som gjorde bedömningen. Eller lät bli.